En av de längsta ekonomiska återhämtningarna i modern tid fick ett abrupt slut i mars. Den återhämtning som mångt och mycket drivits av ekonomisk politik, framförallt penningpolitik, avslutades då många länder införde hårda restriktioner för att begränsa smittspridningen. Det normala konjunkturförloppet under efterkrigstiden har varit att ekonomier växt tills man nått kapacitetstaket och då fått stigande inflation som centralbankerna sedan motat genom att bedriva mer restriktiv penningpolitik. Konjunkturförloppet denna gång är därmed väsentligt annorlunda och innebär också större osäkerhet om utfallet än historiskt.
I mars när ekonomierna stängdes ner blev det tydligt att världsekonomin går in i lågkonjunktur. En lågkonjunktur är marknadens värsta (och kanske enda) fiende, och den kraftiga omprisningen på tillgångsmarknaderna som vi såg i mars är därför logisk. Stockholmsbörsen föll med över 30 procent på en månad och än mer dramatiskt var det i företagsobligationsmarknaden där obligationer med sämre kreditkvalité tappade med mer än 10 procent under samma tidsperiod. För att möta svagare tillväxt har både regeringar stimulerat via finanspolitik, samt centralbanker via penningpolitik och återhämtningen på marknaderna har i någon mening varit större och snabbare än vad de flesta aktörer förväntat sig. Både portföljer bestående av svenska aktier eller företagsobligationer handlar vid halvårsskiftet på nivåer som är högre än de var vid ingången av 2019. Utsikterna för företagens vinster och kassaflöden är dock betydligt sämre nu än vad de var vid ingången av 2019 och värderingarna av dessa tillgångar är höga i ett historiskt perspektiv.
De höga värderingarna förklaras ofta med att det "riskfria" alternativet statsobligationer ger en avkastning som inte ens kompenserar för inflationen. Inom aktiemarknaden finns en annan tydlig bild. Värderingsskillnaden mellan olika bolag har aldrig varit så stor som den är idag. Exempelvis uppskattas bolag som är stabila och växer mycket av marknaden och det är just de som gör att värderingarna generellt är höga. Mer cykliska bolag eller bolag som har en låg eller ingen tillväxt har en värdering som är historiskt låg. Skillnaden mellan "dyra" och "billiga" bolag är därmed den högsta som någonsin uppmätts. Förklaringar som ofta förs fram är att den framtida tillväxten förväntas vara lägre och viljan att betala för det som faktiskt växer är högre än vad den varit historiskt. En ytterligare förklaring är att när räntorna är så låga som de är idag spelar vinsterna och kassaflöden mindre betydelse för ett företags värdering.
Vi, och många med oss, har som grundläggande ansats att köpa tillgångar som är billiga. Med billiga avses, billiga både mot sin egen historia och jämfört med andra tillgångar i ett historiskt perspektiv. Denna strategi har under en tid fungerat dåligt, trots att den är väldokumenterad i teori och praktik. Vi tror fortsatt att detta är ett logiskt angreppssätt när man förvaltar tillgångar och att förutsättningarna för att det ska fungera i framtiden är goda.
